Mitt val
Härom året skulle min dotter få börja skolan och jag såg entusiastiskt fram mot att få välja skola. Jag skulle besöka alla skolor i stadsdelen och hitta den som kunde erbjuda min dotter de bästa möjligheterna att utvecklas till sin fulla potential. En skola med lagom stora grupper i bekväma lokaler och där man sätter kultur och naturupplevelser i fokus. Det är ju det politikerna står och munhugger runt. Det fria valet, viktigare än likvärdighet, viktigare än solidaritet, viktigare än kvalitet, prioriteras i politikernas brandtal högre än allt annat.
Döm då min besvikelse när det mycket snart stod klart att något ”skolval” var det ju inte riktigt tal om. Nej ”önska” är ledordet. Det är ju så att det finns ett bestämt antal elevplatser på skolan som beräknas på hur många barn som är födda inom upptagningsområdet. Det är också så att dessa platser minskat efter år av lågt barnafödande som inte lyckats ta baby-boomen -06 framåt i beräkning. Sen finns det ju den där årslånga kön också. Som beräknas på millimetern på hur långt man bor från upptagningsområdet.
Med våra 3,2 kilometer stod vi chanslösa. Trots ihärdiga samtal och brev till rektorer och skolansvariga fanns det inget att göra. Det var skolan i upptagningsområdet som gällde. Förvisso, skolan som låg bekväma 300 meter bort men också skolan som när jag besökte den gav mig kalla kårar. Skolan där rektorer byttes ut på löpande band och lärare efter lärare gav upp. Skolan där man lovat att högstadiet skulle flyttas, varpå massflytt av elever skedde (med förlorad skolpeng till följd), för att sedan ändra beslutet och lämna högstadiet med det enorma budgetunderskottet att skötas på knäna. Skolan där förskoleklassen kom att utgöras av 43 elever. Skolan där tre pedagoger slutade det första halvåret. Skolan där lärarna trots alla motvindar gör sitt absolut bästa med sina begränsade resurser. Något alternativ lyser med sin frånvaro.
Ändå står Björklund och anklagar föräldrar för att vara lata om de inte väljer en bättre skola. Han är såpass arrogant att han lägger ansvaret på föräldrar som gör allt de kan för att ge sina barn de bästa chanser de kan få. Som ser till att barnen både kan läsa och räkna plus, minus och tvåans gångertabell innan de ens börjar första klass. Han lägger konsumentansvaret på oss i stället för att garantera oss en likvärdig skola oavsett var vi kan tänker bo. För det är vad det handlar om. Skolans marknadsanpassning omvandlar föräldrar och elever från medborgare med självklara rättigheter till konsumenter som skall hållas ansvariga för sina val. Ett val som i all väsentlighet inte existerar.
Ja, jag antar att jag teoretiskt skulle kunna välja att rota upp min familj, köpa en för vår ekonomi för dyr liten tvåa och tränga in oss där för att hamna inom upptagningszonen. Jag antar att jag skulle kunna sätta mig i en 4-5 år lång kö så att mitt dotter till slut skulle komma in på skolan lagom till det är dags att välja högstadieskola. Jag skulle kunna välja någon hyfsad friskola och efter 1,5 års kötid få 90 minuters extra resväg på väg till jobbet. Jag skulle till och med kunna välja att köpa en bensinslukande och miljöovänlig bil och därmed minska den resvägen till 50 minuter. Men mest av allt skulle jag vilja kunna välja en likvärdig skola, var jag än väljer att bo och hur jag än väljer att ta mig till mitt arbete.
